Den ljuva giftkokerskan
Jag följde med Peter, en kollega, till läsestunden i biblioteket idag. Det var en munter tillställning med folk från olika håll och kanter, förvisso mestadels i övre medelåldern, som samlas en gång i veckan för att läsa utdrag ur en bok. Idag var det Peters tur och han läste ur Arto Paasilinnas bok Den ljuva giftkokerskan.
De bakfulla gangstrarna Kauko Nyyssönen och Jari Fagerström gick en kväll sin vana trogen till Nyyssönens fuktiga källarlokal med en plastkasse mellanöl. De hade tänkt att tillbringa en dyster kväll i det unkna rummet, samspråka om världens ondska och kanske spela lite kort.
Nyyssönens källarlokal, "högkvarteret" kallad, var ett kyligt litet kyffe på Nylandsgatan. Det hade bara ett lågt fönster uppe vid taket med glaset beslöjat av stadens sot. I rummet fanns en gammal bäddsoffa under vars klädsel råttorna hade dragit egna kommunikationsleder. Framför soffan stod ett låghalt trädgårdsbord, vars yta knappast någonsin blivit torkad och än mindre tvättad. Det hade väl knyckts från någon trädgårdsrestaurang. Väggen bakom bordet dominerades av en bastant gjutjärnsbänk från Esplanadparken. En pall. På golvet låg två smutsiga skumgummimadrasser, Nyyssönnens föreställning om gästsängar. En rostig plåtvask, en dammig ellampa dinglande över bordet och en tilltäppt golvbrunn var kyffets enda bekvämligheter.
Vanligen stank lyan av råttlämningar, ovädrade, fuktiga sängkläder och gammalt damm som hade fastnat i ett tjockt lager på det spruckna betonggolvet. Nu upplevde emellertid Nyyssönnens luktorgan en berusande njutning när han steg in i högkvarteret: i hålan svävade rosendoft, som förstärktes av den eggande aromen från frukter, konfekt, färska baguetter och andra läckerheter. När Nyyssönen tände takljuset, såg han den yppiga rosenbuketten och den stora silverpappersvepta presentkorgen, full med de ljuvligaste godsaker.
Roligt ska det bli, att läsa fortsättningen på denna historia, som jag blott introducerats i.
Arto Paasilinna.
De bakfulla gangstrarna Kauko Nyyssönen och Jari Fagerström gick en kväll sin vana trogen till Nyyssönens fuktiga källarlokal med en plastkasse mellanöl. De hade tänkt att tillbringa en dyster kväll i det unkna rummet, samspråka om världens ondska och kanske spela lite kort.
Nyyssönens källarlokal, "högkvarteret" kallad, var ett kyligt litet kyffe på Nylandsgatan. Det hade bara ett lågt fönster uppe vid taket med glaset beslöjat av stadens sot. I rummet fanns en gammal bäddsoffa under vars klädsel råttorna hade dragit egna kommunikationsleder. Framför soffan stod ett låghalt trädgårdsbord, vars yta knappast någonsin blivit torkad och än mindre tvättad. Det hade väl knyckts från någon trädgårdsrestaurang. Väggen bakom bordet dominerades av en bastant gjutjärnsbänk från Esplanadparken. En pall. På golvet låg två smutsiga skumgummimadrasser, Nyyssönnens föreställning om gästsängar. En rostig plåtvask, en dammig ellampa dinglande över bordet och en tilltäppt golvbrunn var kyffets enda bekvämligheter.
Vanligen stank lyan av råttlämningar, ovädrade, fuktiga sängkläder och gammalt damm som hade fastnat i ett tjockt lager på det spruckna betonggolvet. Nu upplevde emellertid Nyyssönnens luktorgan en berusande njutning när han steg in i högkvarteret: i hålan svävade rosendoft, som förstärktes av den eggande aromen från frukter, konfekt, färska baguetter och andra läckerheter. När Nyyssönen tände takljuset, såg han den yppiga rosenbuketten och den stora silverpappersvepta presentkorgen, full med de ljuvligaste godsaker.
Roligt ska det bli, att läsa fortsättningen på denna historia, som jag blott introducerats i.
Arto Paasilinna.
Kommentarer
Trackback
