stress marks

Delade utrymmet i Claes lägenhet tillsammans med, ja, Claes naturligtvis, och Joel. Joel jobbade som ett svin tyvärr och kunde 'bara' vara med på fredagskvällen. Eftersom allting var så spontant - vi gjorde ingenting vi inte ville - så var helgen otroligt lyckad, detta till trots att några good-for-nothing pundaridioter till svenskar stal min Stones Throw-hoodie (som omnämnts i tidigare inlägg och var en av mina favoriter). Dubliner är en trevlig pub med trevlig personal, framför allt var givetvis sällskapet helylle - big ups till Magnus (fra Norge) som jag förvisso träffade i onyktert tillstånd på Claes' midsommarfest ("nöjet" var då på hans sida) men som jag nu fick tillfälle att umgås lite med på riktigt. Ack ja. Ingen kväll slutade före 5, jag och Claes såg Inglourious Basterds två gånger på bio och fredagsnatten avslutades med Dan Berglund-sånger på taket, iklädd sovsäck och shut-eye-mundering. Fick dessutom tillfälle att se såväl Half Baked och How High. Gyldene stunder i båda, överlag ganska kasst. För många strings attached, för mycket Hollywood. Nåja.

Inglourious Basterds är f.ö. i mitt tycke Tarantinos bästa film hittills. Total frihet för såväl dramaturgi som skådespelare och foto, och när han har total frihet blir resultatet total briljans. Maaret Koskinen och alla andra prettoidioter som yttrat sig i frågan och tycker annorlunda kan dra åt helvete. När Brad Pitt är fantastisk så vet man att rollen och filmen är välskriven, detta gällde inte minst i Coen-brödernas senaste film. Bra Pitt är i mitt tycke, en i övrigt mycket överskattad skuespiller. Vacker att titta på är han dock, och väldigt formbar, vilket är fint när den som håller i leran är en så pass kunnig regissör som Tarantino. Hehe, t.o.m. John Travolta kan ju vara bra!

5/5!